ORDMÅN
EN HISTORIA
Trots tidens Nozick- och Friedmaninspirerade nyliberalism, trots alla yuppies med sina nallar och porschar fanns det fortfarande under andra hälften av 1980-talet på sina håll fortfarande kvar en fläkt av 1970-talets kulturfrontsanda. Ändå; tidningen FiB/Kulturfront hade haft sin storhetstid, och bokkaféet på Malmgatan var nedlagt sedan ett par år. Det gällde att hitta ett annat forum för att värna det fria ordet mot den kommersiella och politiska förflackningen. Med de avsikterna bildades 1988 en kulturförening, ”religiöst och partipolitiskt obunden” som det står i stadgarna. Förebilder var liknande föreningar i Luleå (Lillan, Tankarnas Trädgård) och Skellefteå. I stadgarnas tredje paragraf formuleras målsättningen på följande sätt:
Föreningen ser det fria utbytet av tankar och åsikter som en av människans värdefullaste rättigheter. Föreningen vill skapa en mötesplats i Piteå för ett sådant utbyte. Vi vill ordna träffar där funderingar kan formuleras, åsikter prövas, kunskap inhämtas och kulturella uttryck avnjutas. Författarbesök, föreläsningar, berättelser, poesi, sagor, skrönor, musik, bilder, debatter… Föreningen tar ställning mot de krafter, som vill förhindra ett fritt utbyte av tankar och meningar. Föreningen tar ställning för demokratiska fri- och rättigheter.
Namnet blev efter en del dividerande ”Ordmån”, en elegant anspelning på begreppet ”kultur”, som ju betyder just odling och för tanken till jordmån. Som namnet antyder har det också varit ordbrukare som har dominerat programverksamheten under de tjugo år som har gått.
Ett överskott från en kabaré med Ronny Eriksson fick bli första verksamhetsårets grundplåt. Total obundenhet åt alla håll – inte bara politiskt – var en bärande tanke. I den ingick att i så stor utsträckning som möjligt vara ekonomiskt oberoende. Det var i längden inget hållbart ideal. Biljettintäkterna och medlems-avgifterna var för små för att täcka resekostnader och ersättning till föredragshållarna. Den egna ekonomin skulle inte ens ha räckt till att beta av det norrbottniska kulturlivet. Lösningen blev i stället kulturbidrag, främst från kommunen. Det är svårt att se att det skulle ha hämmat verksamheten.
En annan tanke var att främja lokala kulturinitiativ, alltså stödja amatörverksamhet. Kanske återspeglas det i ett av namn-förslagen till föreningen: ”Yoghurt – för en levande kultur”. De mest ambitiösa satsningarna i den vägen har varit den skrivar-kurs, som Staffan Söderblom ledde under ett veckoslut i februari 1996, och poetry slam år 2001 med bl a Solja Krapu. På senare år har den idén helt legat nere. Delvis beror det på att tiderna har förändrats. Amatörism får inte samma uppmärksamhet längre. Sven Lindkvists gräv-där-du-står-ideal har för länge sen gått och grävt ner sig. Nu är det professionalism, glitter och glamour för åtminstone halva slanten. Det är inte längre fult att flörta med publiken, snarare ett krav. Dagens författare uppträder mer som rockstjärnor än som flydda tiders tungsinta, inåtvända grubblare. En annan förklaring till att amatörverksamheten har avtagit som månen i nedan kan vara att Krokodil har tagit över den rollen, speciellt i fråga om musiken.
LOKALER
Föreningen har under sina 20 år hållit till i fyra olika lokaler: Vagabond på Prästgårdsgatan (nuvarande Keramix), Ekbergs konditori, Eyvors hörna och Krokodil. Vagabond var samtidigt genomgångslokal för ett gym/solarium. På den tiden då publiken var liten var det alltid lite spännande var gång dörren till lokalen öppnades för någon senkommen gäst Var det en frisksportare eller ett oväntat tillskott till kretsen av cirka 14 kultur-intresserade? Åja, några gånger var det ändå betydligt fler där än de obligatoriska 14. Vem minns inte hur packad Vagabond blev, när Olof Buckard, Torgny Lindgren eller Peter Englund kom på besök?
Även de första två åren på Ekbergs konditori var generellt sett ganska magra ur publik synvinkel. Omsvängningen kom år 1997 med nästan en fördubbling av publiken, som sedan dess har hållit sig på ungefär den nivån. Framför allt var det Gerda Antti, Theodor Kallifatides och Hans Alfredsson som orsakade tumult, inte folkstorm men väl folkanstormning. Alla brandinspektionens restriktioner för lokalen måste ha sprängts.
Ekbergs fikabröd må ha varit ett lyft, men utrymmet var alltså för litet. Resultatet blev en flytt (som det heter nu för tiden) till Eyvors hörna. Där, i vimlet av Eyvors alla hundratals dockor, kunde vi bland annat höra Björn Ranelids skånskklingande predikan brusa som en mäktig vattuflod, ”såo enkelt e de åo såo storrrt”. Liza Marklund mötte publiken till synes oberörd av vetskapen att hon nyss hade retat upp piteborna med sina förklenande uttalanden om stan.
Hörnan var – trots namnet – större än Ekbergs och hade en scen. Ändå var det ibland så trångt att Ordmåns styrelse fick nöja sig med ståplats. Så var det till exempel när Sara Lidman fyllde lokalen till bristningsgränsen. Dockorna kippade efter andan.
Där talade också i elfte timmen historikern och bokmaskinen Dick Harrison inspirerat om det stundande millennieskiftet. Det föranledde följande sonett i styrelsens verksamhetsberättelse:
Så gick till sist millenniet till ända.
(Ej frågas bör för vem som klockan slår.)
För Ordmån ock är lyktat än ett år
med gäster, eftertraktade och kända.
Vid Eyvors bord, med värmeljusen tända,
vi sutto andlöst gripna, höst som vår.
Än klingade ett skratt, än föll en tår.
Med tillförsikt vi se i vår agenda
att vårens ärtor äro lika rara
som någonsin tillförne. Säg, vem kan
försmå att lyssna till så frejdad skara,
när bland celebriteterna, minsann,
märks drottningen från Missenträsk, a Sara?
Med fröjd vi se det nya året an!
Om man bortser från den medvetet parodiska stilen, så speglar detta alster ändå en verklighet. Föreningen hade vuxit ur barnskorna. Folk hade vant sig vid att gå och lyssna på den svenska författareliten. Tidigare hade styrelsemedlemmarna förberett frågor varje gång, för att inte riskera en öron-bedövande tystnad, när föredragshållaren slutat. Det behövdes inte längre. Snarare handlade det om att avbryta folk, innan timmen blev alltför sen.
Trots de onödigt strikta bestämmelserna för ytterkläder var Eyvors hörna en bra lokal, men så på hösten 2001 startade Ulla och Ronny Krokodil, och det kändes mycket naturligt för Ordmån att flytta dit. Det blev en svettig upptakt med immande fönsterrutor och folk som fick vända i dörren. Sen dess har publikantalet stabiliserats på en trivsam trängselnivå – med vissa undantag, till exempel vid Katarina Mazettis, Kerstin Thorvalls, Torgny Lindgrens och Åsa Larssons besök, då Krokodils åldriga väggar bågnat för trycket.
PROGRAM
Apropå Åsa Larsson har deckarförfattarna dragit mycket folk under senare år. Ordmån hakade halvhjärtat på deckartrenden 1998 med Marie Hermansons och Anna Karin Palms ”mysterie-böcker” och mera på allvar samma år med Håkan Nesser. Åke Edvardsson, Liza Marklund och Inger Frimansson kom året därpå, och sen dess har det gått av bara farten. De flesta riktigt välkända, svenska deckarförfattarna har varit hos oss.
Skönlitteraturen har definitiv dominerat programutbudet ända sen starten för tjugo år sedan. Framför allt är det prosaförfattare som har varit på besök. Det hindrar inte att en och annan poet har slunkit igenom prosamaskorna, vissa av dem till och med ett par gånger: Elisabeth Rynell, Bengt Berg, Folke Isaksson, Birgitta Lillpers, Arne Johnson, Maria Vedin, Bob Hansson, Katarina Kieri och Mattias Alkberg för att nämna några.
Som behövlig omväxling i den skönlitterära dieten har samhällsdebattörerna, historikerna, politikerna/ekonomerna, filmarna och journalisterna informerat oss om läget i Sverige och världen. Vem minns inte namn som Göran Rosenberg, Maja Hagerman, Tomas Bresky, Bim Clinell, Dan Josefsson, Peter Englund, Lars Molin, Gellert Tamas, Eva Österberg, Göran Palm, Yvonne Hirdman och Arne Jarrick? Estradörerna/skådespelarna har haft en stående programpunkt de senaste 13 åren, nämligen ”Kura skymning” i början av december. Därutöver har celebriteter som Birgitta Ulfsson, Claes Eriksson, Carl-Einar Häckner, Gunnar Ohrlander, Olof Buckard med flera underhållit Ordmån-publiken.
Över huvud taget har kulturell bredd varit ett signum för föreningen – med ett viktigt undantag, nämligen den ena av de två kulturer som C. P. Snow talar om i den föreläsning med samma namn, den som han höll redan 1959. Veterligen har vi bara haft en uttalad naturvetare på besök, nämligen partikel-fysikern Ulf Danielsson. Det är beklagligt. Naturvetenskapen tillhör allmänbildningen och borde ingå i kulturarvet lika väl som allt annat som tidningarnas kultursidor vanligtvis tar upp.
En annan avvägningsfråga som föreningens styrelse uppmärk-sammade först under 1990-talets lopp var genusperspektivet. Kvinnorna dominerade stort i publiken men inte på scenen. Den snedvridningen har rättats till – på scenen vill säga. I publiken är det fortfarande en förkrossande kvinnodominans, men den saken är inte lika lätt att göra någonting åt. Piteå utgör inget undantag från en allmän tendens i dagens svenska samhälle.
Kulturföreningen Ordmån har i år precis lämnat puberteten bakom sig. Vi hoppas att den ska leva vidare i minst tjugo år till, helst mycket längre ändå, så att piteborna också i framtiden, med Mikael Wiehes ord, kan få höra nya röster sjunga.